Om att göra sig till

Hos oss får den som fyller år normalt välja vad som ska serveras till middag på kvällen och jag brukar försöka uppfylla det om det är möjligt. I morgon fyller maken år och jag frågade här om dagen vad han önskade till middag, Vi skämtade lite om spagetti och köttfärssås eftersom det är mat han gillar. Jag bad honom tänka på saken och sen säga vad han önskade.

Efter en intesiv dag i går körde jag in om och handlade på vägen hem. Maken hade inte sagt vad han önskade och jag fick hitta på något själv insåg jag. Jag hittade tonfisk i skivor och något han verkligen gillar, potatiskrocketter med vitlökssmak (inte LCHF, men det är bara jag som äter det fullt ut här) Jag köpte detta och tänkte kombinera det med en CF- majonnäs sås med vitlök och smörstekta champinjoner. Till efterrätt tänkte jag servera en LCHF chokladtårta jag hittade på en blogg.

När jag kommer hem berättar jag glatt för maken vad jag köpt och plötsligt ser han ut som om jag dragit ner en rullgardin framför ögonen på honom. Besviket säger han " jag trodde vi kom överens om spagetti och köttfärssås!" Nu är det dags för min rullgardin. Han menade verkligen att det han önskade mest av allt på sin födelsedag var spagetti och min köttfärssås! Han ska få spagetti och köttfärssås med efterföljande chokladtårta. Jag lovar!!.. tonfisken får jag äta själv tror jag...

Vägen till mannens hjärta går genom magen... och i det här fallet i form av något av det simplaste i matväg som finns. Varför komplicera saker?